Det finns en alldeles särskild magi i att sjösätta en kanot i en spegelblank skogssjö precis när morgondimman börjar lätta. Världen är fortfarande inbäddad i ett djupt och kompakt mörker men himlen i öster skvallrar om att en ny dag är i antågande. Att ljudlöst låta skrovet glida ut i det iskalla vattnet och ta det där allra första, prövande paddeltaget är för mig den ultimata formen av sinnesro. Vattnets mörka yta bryts enbart av min träpaddel och de små virvlarna som bildas bakom mig när jag sakta driver framåt. I en vardag som ständigt pockar på uppmärksamhet med skärmar och höga ljudnivåer blir tystnaden här ute nästan bedövande i sin storslagenhet. Man tvingas stanna upp och andas in den fuktiga luften som doftar av multnande löv och fuktig mossa. Det är ett uppvaknande som ingen väckarklocka i världen någonsin kan konkurrera med.
Ett med elementen
Den rytmiska rörelsen av att doppa paddeln, dra den med kraft genom vattnet och lyfta den igen blir snabbt till en djupt grundande meditation. Kroppen och sinnet hamnar i en otroligt behaglig synkronisering där varje muskelrörelse fyller en specifik funktion. Det handlar inte om att ta sig från en punkt till en annan så snabbt som möjligt utan om att faktiskt uppleva själva färden. När jag kliver i min kanot och spänner min flytväst över bröstkorgen lämnar jag medvetet alla ytliga krav kvar på land. Den mjuka omslutningen ger en grundläggande trygghet som gör att jag vågar slappna av fullständigt och överlämna mig till vattnets egen inneboende rytm. Hjärnan slutar omedelbart att sortera i oändliga att-göra-listor och fokuserar istället på vindens skiftningar och skogens subtila nyanser.
Det tysta mötet
Att färdas fram över vattnet utan någon bullrande motor ger en helt unik möjlighet att komma vilda djur riktigt nära. Det är en stor ynnest att ljudlöst kunna runda en udde och plötsligt befinna sig bara några meter från en älg som dricker i morgonljuset. Man håller instinktivt andan och låter kanoten glida fritt för att inte störa det sköra ögonblicket. Även om luften ofta biter lite i kinderna fungerar min flytväst som ett extra, värmande lager över ulltröjan vilket gör att jag utan problem kan sitta helt stilla under långa stunder. Det är i dessa helt oplanerade möten med naturens invånare som jag känner mig som allra mest levande. Vattnet fungerar som en ljudlös motorväg rakt in i vildmarkens allra hemligaste rum där vi människor annars väldigt sällan tillåts vara med.
Vattnets sanna kraft ligger i dess förmåga att spegla vår inre stillhet och låta oss flyta med i en ström av total närvaro.
Kaffet på strandkanten
När solen slutligen orkar sig upp över trädtopparna och börjar värma ansiktet brukar jag leta upp en liten stenhäll för att dra upp kanoten en stund. Att kliva iland med lite stela ben och sträcka ut ryggen är en skön kontrast till den inrutade och stillasittande positionen på vattnet. Jag knäpper upp min flytväst och lägger den på kanotens toft medan jag samlar ihop lite torra kvistar för att koka en snabb kopp kaffe över en minimal eld. Den intensiva doften av nyrostade bönor som blandar sig med skogens friska andedräkt är en oslagbar kombination. Jag sitter länge på den soluppvärmda klippan och bara tittar ut över den sträcka jag nyss tillryggalagt. Det är en stund av total kravlöshet där ingenting annat existerar än just denna specifika plats och detta exakta ögonblick.
Den inre strömmen
Hemfärden bjuder ofta på ett helt annat landskap än det som mötte mig i den tidiga gryningen. Dimman har helt lättat och ytan glittrar nu intensivt i det klara solljuset. Fåglarna har vaknat till liv och fyller luften med en ivrig och livsbejakande kör. Jag paddlar med lite kraftigare tag och känner hur ryggmusklerna får arbeta på ett skönt och naturligt sätt. Med min flytväst tryggt på plats känner jag mig oövervinnerlig och redo att möta vilken strömkant eller plötslig vindby som helst. När stäven slutligen skrapar mot hemmastrandens välbekanta grus kliver jag iland som en pånyttfödd människa. Det mjuka vemodet över att turen är slut blandas med en enorm tacksamhet över att ha tillgång till denna fantastiska oas. Skogssjön finns alltid där och väntar tålmodigt på att återigen få vagga min själ till ro nästa gång samhällets tempo blir för högt.